Om livet och litteraturen

måndag 2 december 2013

Tåg till Trieste


Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. Läsning på en flygresa till München och tillbaka. Om att överleva Ceausescus diktatur när man är sjutton år och livet spritter i kroppen.

Historien om den unga Mona Marias liv i Bukarest under diktaturen handlar om att inte vara trygg. Inte kunna lita på någon, verkligen inte på någon. Hur är man stark när man hela tiden tappar fotfästet och när man inte vet vem som är vän och vem som är spion?

Den handlar om att ändå vara upp över öronen förälskad, i högsta grad levande och färgsprakande mitt i rädsla, förföljelse, angiveri och matbrist. Om att aldrig tappa bort sitt eget människovärde. Att kunna sjunga och gapskratta och älska älska älska. Och njuta de rumänska maträtter som går att få till av den knappa maten som når folket. Dofter. Ansikten. Röster. Musik. Snö. Vackra klippor i skogen. Bergen.

Och så handlar den om flykten därifrån, hemlängtan och att bygga sig ett annat liv, långt hemifrån men med hela sin historia och sitt arv i bagaget.  Det blir stort, mäktigt och väldigt vackert.

Mellan raderna kikar en av mina närmaste vänner fram. Boken berättar hennes historia. Hur en vän till familjen helt plötsligt kunde försvinna, raderas. Och hur de en gång satt på ett annat flygplan med bultande hjärtan, då när livet i Rumänien blivit för svårt att leva och överleva. Hon berättar om den iskalla skräcken där i flygplansstolen, när hon bara väntade på att fotstegen som förföljt henne på gatorna i Bukarest skulle höras inne i flygplansgången och lägga en ondskans hand på hennes axel. Hon var vettskrämd innan planet slutligen lyfte med Tyskland, Sverige, frihet och ett värdigt liv som destination.  Jag vet inte när hon vågade andas ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar