Om livet och litteraturen

fredag 18 oktober 2013

Chick lit

Första gången jag hörde talas om chic lit visste jag inte vad det var. Jag kunde väl ana på de sammanhang jag såg benämningen, men jag saknade en definition. Jag pratade om det på biblioteket där jag arbetade och snart hade vi tagit reda på att det handlade om unga kvinnor i storstaden.

Jag har kollat och termen etablerades år 2000, så jag gissar att jag träffade på den någon gång 2001-2002. En av de böcker som gav genren genomslag var Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding som jag själv tycker är  alldeles utmärkt underhållningslitteratur.

Vad är underhållningslitteratur? För mig är det något som är lätt att läsa, men som träffar och säger någonting om samtiden. Förmodligen inte några blivande klassiker.

 En annan utmärkt  pionjär i genren är  är Marian Keyes.  När jag var gravid med mitt första barn läste jag hennes bok Vattenmelonen. Den handlar om en kvinna som blir övergiven på BB. För mig var det  terapi. Jag gillar att förbereda mig på det värsta. Jag åt Marian Keyes första böcker eftersom de var så roliga.  Men efter tre fyra romaner var det nog.  Hon blev lite av en parodi på sig själv. Det är ett problem som allt för populära författare kan råka ut för. De försöker upprepa sin succé enligt samma koncept i stället för att utvecklas. Klart att det inte blir bra. Allt som inte utvecklas stagnerar.

Att genren har  dålig status beror nog mest på att den handlar om kvinnor. Eftersom det är så många böcker i genren så är det självklart varierande kvalité. Men många chic lit romaner  är grymma samtidsskildring. I senaste numret av Karvan kan man läsa om kinesisk chic lit.  Kina verkar stå för en mycket intressant utveckling av genren,  inte minst på grund av att författare som Wei Hui. Hennes roman Shanghai baby har nått internationella framgångar och har filmatiserats. Men i Kina har romanen censurerats. Tänk att skriva en bok som blir censurerad. Vilken grej!


En chic lit -roman från närmare håll,  Danmark,  som jag gärna rekommenderar är Kirsten Hammanns Se på mig. Romanen är underhållande, raljerande, humoristisk men utan att vara ytlig. Se på mig handlar om två personer som råkar dela lägenhet. Det är Julie  som förtränger att hon blivit övergiven och vägrar att ta av sig förlovningsringen.  Hennes fästman har åkt till Indien för att hitta sig själv. Väl in Indien hör han inte av sig. När hon ringer honom efter ett par månader får hon reda på att han kom tillbaka till Köpenhamn bara efter ett par veckor och att han bor hos en hos en kvinna.

Innan dess har Julie tvingats hyra ut en del av lägenheten. Hyresgästen är Sune. En författare utan framgång som sagt upp sitt jobb på macken, sålt sin lägenhet och flyttar in för att skriva den stora romanen. När Sune bosatt sig hos Julie  läser han en bok om detektivarbete som ger honom inspiration till att börja övervaka Julie. När hon kommit hem från en sjukhusvistelse ger han henne en nalle, eftersom han konstaterat att hon är barnslig nog att omge sig med gosedjur. I nallen har han placerat en övervakningskamera. Istället för att skriva sitter Sune på sitt rum och kollar in vad Julie gör.

Det är mycket att förfasas och roas över. Men nerven i berättelsen beror på att Hammann  beskriver människors sårbarhet. Det är synd om människorna skrev Strindberg. Det verkar Hammann hålla med om.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar