Om livet och litteraturen

måndag 17 mars 2014

Komo av Pontus Joakim Olofsson

Det har varit besvärligt för mig att skriva om böcker här på sistone. Vi hade bestämt att skriva om sådana böcker som finns på Blomstra, men så läser jag annat, då jag är nyfiken på det nya som skrivs om i tidningarna. Så vi bestämde att vi skulle få skriva om vad vi ville. Därför skriver jag nu äntligen om Komo som jag fick i julklapp.

Trots att Komo är Pontus Joakim Olofssons debutroman är det bland det mest välskrivna jag läst på svenska på många år.
Det är Science Fiction och min yngre kollega på jobbet menade att det var en högst trolig framtidsskildring. Men jag tror att världen blir bättre. Den enda dystopi jag tror på är min egen framtida död. Ibland när äldre människor pratar om hur allting är på väg åt helvete brukar jag tänka på att de blandar ihop världen med sitt eget ofrånkomliga förfall. Och yngre har en så överdrivet romantiskt syn på historien. Oavsett vad man tycker så är det en bok som ger upphov till många diskussioner, en passande bokcirkel bok.



Det är spännande också ända fram till slutet och grymt originellt. Det finns en bok som jag tänker på då och då under läsningen, det är Thomas Manns Bergtagen. I båda romanerna är det alpluft och ett slags psykiskt undantagstillstånd. Mann sa att Bergtagen handlade om att göra guld av en enkel människas själ och på något sätt är det också vad Komo handlar om.

Efter fyra år vaknar huvudpersonen Kattarina upp ur en läkemedelsfantasi där hon trott att hon varit läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Men egentligen har hon varit en av patienterna. Hur kunde det bli så?

Kattarina pusslar ihop några bitar av sitt liv och bestämmer sig sedan att genomgå en behandling för att få hela sitt minne tillbaka. Det är en berättelse om något ohyggligt. Jag är fascinerad av ur Olofsson lyckas bygga historien med en sorts medidativ närvaro i nuet, som gör läsningen till något väldigt behagligt, samtidigt som det är ett berättargrepp som bygger upp berättelsen. Eftersom Kattarina tappat minnet så växer hennes idé om vem hon är jämsides med  att jag som läsare lär känna henne, vilket möjliggör en mycket förtrolig men smärtsam identifikation. Därför är det också en bok som ger en del svar på vad det är som gör oss till människor. Missa inte denna bok.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar