Hallonbåtsflyktingen av Mika Nousianen

När vi precis startat biblioteket fick vi en sändning av böcker från den finska släkten i Åbo. En av böckerna var Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousianen. Det är en rolig bok.Jag vill säga att jag är rätt kräsen när det gäller roliga böcker. Jag står inte ut med vare sig Arto Paasalinna eller Fredrik Backman. Inte för att de inte är roliga, utan för att deras humor är likadan hela tiden. Det blir ungefär som åka samma karusell timme efter timme. En del kanske tycker det är kul, men jag tröttnar och mår lite illa. Bra roliga böcker däremot är något annat, det är perfekt komposition, lättsam underhållning och underfundighet. Det ska ge mig en svävande känsla.  Som Abba, fast på bok. På senare år har jag läst två roliga böcker som jag står ut med. Den ena är Dåliga Karma av David Safier och så den här, Hallonbåtsflyktingen.

Hallonbåtsflyktingen är en absurd, fullkomligt orealistisk berättelse med kärv finsk humor. Huvudpersonen i boken Mikko Virtanen är besatt av det svenska. Han firar många svenska högtider som exempelvis Tomas Brolins och Per Albin Hanssons födelsedag. Han kan samtliga repliker i Scener ur ett äktenskap och har en del absurda påståenden som att exempelvis att Curre Lindström var den som införde samtalet i det finska samhället.Mika är beredd att göra vad som helst för att få en svensk identitet och det gör han också. Det är också en lättsam betraktelse av det svenska samhället. Om du vill ha en stunds lättsam förströelse läs den. Boken har filmatiserats och går nu på film. Jag har kollat recensionerna, den får mellan 3- 4vi betyg, Eftersom komedier sällan får mer än 1-2 i betyg så antar jag att det här måste vara en riktigt rolig film.
/Karin

Beckomberga av Sara Stridsberg

Jag har precis läst Beckomberga , som är en av de böckerna som kommer att finnas i biblioteket på söndag. Handlingen i romanen svävar runt Beckomberga sjukhus. Institutionen vars tid sammanföll med välfärdsstatens tid 1932-1995. Så skriver Sara Stridsberg. Då kan man förstå att det här en bok som, ja inte precis en hyllning till galenskapen, men till en omvårdnad. Där finns något väldigt mjukt och försiktigt i denna skildring av denna gigantiska institution. På ett ställe där de sjuka fick lov att vara normen.

I boken finns Darling Jim, pappan till huvudpersonen Jackie. Jim hamnar kommer hem sent på nätterna efter sina krogräder. Han är en ståtlig person. Sina arbetsdagar slutar med att han vaknar över sitt skrivbord efter att alla andra har gått. Det blir skilsmässa och tillslut Beckomberga där han stannar i många år. Jackie åker och hälsar på sin pappa ofta. Hon lär känna människorna där, några patienter, en sjuksköterska, en läkare.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen. Framförallt tycker jag att jag skriver väldigt dåligt efter att ha läst en bok med ett så fantastiskt språk. Det är svårt att veta vad som händer på riktigt och vad som Jim tror händer och får Jackie att tro på. Det är en rörande och vacker skildring av en dotter som söker bekräftelse av sin far. Om ett Sverige som är svunnet och institutioner som inte längre finns. Om människorna som såg dessa institutioner som som sina hem. Om uppluckrade gränser mellan medvetande och fantasi, mellan patienter, besökare och anställda. Berättarrösten är varsam men hon tar ändå risker, eftersom hon är ung och inte förstår vad som signalerar fara.

I går fick jag höra tala som Byung-Chal Han  essä  Trötthetssamhället   Där menar Chal Han att i äldre tiders disciplinsamhälle var galenskap en mentalsjukdom, medan dagens samhälle där många lever i föreställningen om att allt är möjligt skapar en annan sorts diagnoser och mentala problem. Men alltså att ha alkoholister inlagda år efter år, det verkar konstigt.

/Karin