Om livet och litteraturen

onsdag 16 april 2014

En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek

Jag har varit ledig sedan i torsdags och hunnit läsa fyra romaner. Jag bara älskar det! Den fullständiga flykten men också samtalen efteråt, mitt i verkligheten, att relatera sitt eget till det lästa.För mig är det ett effektivt sätt att koppla av, som möjligtvis blivit lite förstört av allt bloggande om böcker. Men bloggandet har också gett någonting mer, en möjlighet för mig att spegla mitt läsande i mina egna ord.

I dag har jag läst En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek (Ordfront 2013). Yazbek är en författare som vunnit pris Woman in crossfire en rapport om Syrienkriget.

Men En mörk strimma av ljus handlar om den erotiska relationen mellan den rika kvinnan Hanan och hennes tjänsteflicka Alya. Vart går gränsen mellan begär och kärlek? Vilka val har en människa har en människa som endast får ömhet av hon som också är förövare? Alya är 10-11 år första gången som Hanan utnyttjar henne sexuellt.

En strimma av ljus är  skildring av sexualiteten i ett system av förtryck och fattigdom. Det är intressant och välskrivet. Största kvalitén i berättelsen är kanske frånvaron av förenklingar. Personteckningarna får en trovärdighet. När jag är klar funderar jag på ifall ondska inte kan vara bristen på att se vad som är ont, att släta över och inte stå upp. Samtidigt som ondska är oförmågan att se i gråskalor och att som en konsekvens av det döma för hårt. Man ska ha gått hundra mil i någon annans skor för att kunna förstå dem säger ett ordspråk. 

Temat lesbisk kärlek i Syrien är  ovanligt nog för att göra det här till en intressant roman. Det är också en lagom kort roman, bara lite över 200 sidor. Jag är så trött på alla överdrivet tjocka romaner som kommit ut på sistone. Det är som en trend att allt ska vara stort, i allt från kakor till böcker.



tisdag 15 april 2014

En övning i bråk

På folkbiblioteket där jag arbetar har vi bokcirklar. En effekt av en bokcirkel i ett offentligt rum är att det inte blir så privat och att man oftast brukar prata mer om boken än om sitt eget trädgårdsland. Jag tror att man ska akta sig för att prata om rätt eller fel i sådana här sammanhang, det väl snarare vad man tycker passar bäst om, vilken form man gillar.

Men när jag läste häromdagen läste om Ann Morgan som valde att läsa en bok för världens alla länder fick jag en del idéer om hur man skulle kunna utforma en bokcirkel genom att härma henne.

Ett sätt är att resa runt jorden tillsammans. Att man börjar med en bok om platsen där man befinner sig och sedan gemensamt bestämmer nästa riktning. Ska man ta tåget ner till Köpenhamn först? Eller till Stockholm och sedan ta färjan över till Helsingfors? Eller flyger man direkt ner till Berlin? 

Man kan välja att läsa böcker från olika tidsepoker och samhällslager. Kanske välja nutid och arbetarklass, eller trettiotal och medelklass. Möjligtvis grälar man om resvägen under tiden, kanske åker man åt olika håll och bestämmer sig för att träffas i samma bok om några månader. Eller också är man pretentiös och serverar mat från de olika länderna som man läser om. Man kan också bestämma att cirkeln läser olika böcker från samma land men skrivna ur olika perspektiv. Då kan cirkeln i bästa fall bli en övning i bråk. 


En motsat idé är att bara läsa om den platsen man befinner sig utifrån olika perspektiv. Att i samband med träffarna besöka miljöer som beskrivs i böckerna man läser. 



Marias Testamente av Colm Tóibín

Det var med blandat intresse jag tog mig an romanen Marias testamente av Colm Tóibín.  Författaren är en av Irlands mest ansedda och han är duktig på perspektivskiften. Det är nästan det roligaste jag vet, att få höra saker från olika håll, både i berättelser och i verkligheten. Hans förra bok En lång vinter var en upplevelse jag inte kunnat skaka av mig.

Men temat för den här romanen, jungfru Maria, intresserade mig inte speciellt. Fast en kort roman på 130 sidor om Jesus så här alldeles före påsk skulle jag väl ändå kunna klämma in eftersom det är skrivet av Tóibín.

Maria i berättelsen är klok men förbittrad. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas  att se sitt barn korsfästas, men det går så klart inte, det blir för smärtsamt. Just där är Toíbíns text väldigt målande. Jag förstår, men måste blunda för vad jag förstår. En liknelse orkar jag ta till mig, hur det måste vara att se sina barn bli dömda till hårda straff. Att det finns något i offentliga straff, så som det ofta såg ut förr, på galgbackar och på torg, som inte tog hänsyn till att det fanns några älskande anhöriga, eller att det var de anhöriga som i slutändan fick straffet och lidandet. I det här fallet var det Maria, modern som blev straffad, eftersom fadern inte var närvarande. De andra, anhängarna och lärjungarna finns där, men hon försöker hålla distansen, för hon har inga höga tankar om dem. De är män som inte kan se en kvinna i ögonen, på något sätt oförmögna i livet och som följer Jesus för att han fyller ett tomrum, eftersom han är det de själva inte kan vara. I slutändan ger hon dem skulden för hans korsfästelse, att de både trott och röjt.

Men Maria är också förbittrad över vad de gör henne till, utan att fråga efter hennes bild, eller att de påstår att den frånvarande fadern är Gud. Det kan man ju förstå. Fast jag har aldrig tänkt på det förut. En annan sak är att dessa män också har tolkningsföreträde. Det är deras evangelium som sprids och skapar fundamentet av kristendomen.

Jag är själv inte troende. Men de här berättelserna har ju varit med och format vårt kulturarv.  Där en  tongivande del av berättelsen handlar om att Jesus var resultatet av en jungfrufödsel. Det är inte klokt när man tänker på det. Marias testamente är ingen nödvändig läsning, men den är intressant.