Böcker från Svarta havet

I dag har vi fått ett paket med två böcker till biblioteket från förlaget 2244, ett förlag som ger ut böcker skrivna av författare från länderna runt Svarta havet. De böcker vi fått är Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. och Lasarus kvinnor av Marina Stepnova.

Tåg till Trieste handlar om en kvinna som flyr från Ceaucescus Rumänien via Italien till USA. Enligt Svenska Dagbladets litteraturkritiker Eva Johansson beskriver romanen som en bok om obändig livsglädje i ett totalitärt system. 

Lasarus kvinnor handlar om tre generationer kvinnor i 1900-talets Ryssland, en beskrivning av Ryssland underifrån, I något som verkar vara en rysk feelgood roman.

På senare tid har jag kommit att fundera en del över skrattet. Varför vi inte skrattar så mycket i Sverige. En orsak är kanske att vi inte måste. Svåra kriser behöver skrattet som livboj och syresättning.

Men det är väl också något i vår kultur, hur man skall vara för att bli tagen på allvar. Så sent som 1935 dömdes Thor Modéen och John Wilhelm Hagberg till böter för att de varit för roliga vid en matiné på juldagen. Som grund för böterna på 75 kronor var bland annat att Modéen burit en alldeles för rolig hatt.

Tvättstugebiblioteket och en riktigt bra roman.

Det går framåt med tvättstugebiblioteket. Vår hyresvärd har nu snickrat upp hyllor i det gamla städförrådet samt ställt en hylla utanför. De har tom gett oss pengar att köpa böcker för. Vi ska invigning den 13 januari. Det här blir toppen. Vi är förvånade över hur enkelt det var att få igenom det här. Var är haken undrar vi nu? Haken är förstås vårt eget engagemang. Men tröttnar vi så tror vi också att folk tröttnar på oss. Att andra hyresgäster kommer att ta över huvudansvaret och tom göra biblioteket bättre. Men lugn vi tänker inte tröttna i första taget. För att en sådan utveckling över huvud taget skall vara möjlig krävs att man satsar mycket från början. Att det finns en grundläggande idé som slagit igenom.  Vi har en bra idé och har tillsammans vår hyresvärd Stena Fastigheter sannerligen satsat. Ibland har man tur. 

Varför går vi det här? Ja för att vi är två grannar som gillar att läsa som har hör talas om andra tvättstugebibliotek. I vårt hus  finns redan en bra granngemenskap att bygga vidare på. Det har hänt jobbiga saker i huset också men vi tycker att det positiva överväger. Genom att dela böcker så blir det förhoppningsvis ännu lättare att börja snacka med varandra.

Jag har precis läst en bra bok. Americanah av Chimanda Ngozi Adiche.  Det finns en del romaner som är bra stora berättelser andra som får en att se på världen en på ett nytt sätt, Americanah är både och skriver man i Guardian. 

Berättelsen handlar om Ifemelu som lämnar Nigeria för att studera i USA. Hemma har hon lämnat sin pojkvän Obinze som har för avsikt att komma efter. Men något händer. Ifemelu bryter kontakten. I  USA blir hon snart en känd bloggare som skriver om situationen för afrikaner och afroamerikaner. Hennes reflektioner i bloggen blir en del av romanen, de är sakliga och vassa, ser till att ställa saker på sin spets.  Som ickefärgad får man inblick i vad det innebär att aldrig vara normen.  Som resonemang om att Barack Obama aldrig hade kunnat bli president om Michelle inte haft rakpermanentat hår. Eller att det inte finns någon hudfärgad foundation i din egen hudfärg. 

Efter många år återvänder Obinze till Nigeria.Det är ett land som förändrats och närmat sig västvärldens levnadsstil.  

Americanah passar utmärkt för en bokcirkel. Men det finns så mycket att prata om att man borde dela upp boken på flera träffar. 

Ibland när man läser recensioner av debutförfattare så skriver kritikern att det är spretigt och att författaren vill mycket. Adiche vill mycket, får in mycket utan att det spretar. Det är 5-600 sidor som inte är långa. Det är sakligt och samhällskritiskt, samtidigt som det är känslosamt. En värld att dras in. Människor att älska. Situationer att skratta åt. En stor roman kort och gott. Americanah kommer att finnas i tvätststugebiblioteket. 

Om ni ska läsa en bok i vinter, läs Vinterkriget

 Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och det skulle komma många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster.

Så inleds Philip Teirs roman Vinterkriget, en finlandsvensk roman som kommit ut på svenskt förlag nu i sommar. Romanen är full av finsk kärv humor, samtidskritik och samtidskänsla. Teir visar på en enastående förmåga att plocka fram det komiska i det tidstypiska.

Berättelsen handlar om Max och Katriina, ett par i sextioårsåldern, deras barn och deras identitetskriser.Max är sociolog som blivit rikskänd som sexprofessorn efter en om finländarnas sexvanor. I bokens början får han kontakt med en ung kvinnlig journalist, Laura,  som han frestas och lockas att inleda en relation med. Katriina är mellanchef inom vården, trött på det mesta och förvånas över att ingen märker att hon slutat att engagera sig.

De har två barn, den yngsta Eva som går på konstskola i London. Den äldsta Helen, lärare som lever ett närmast perfekt liv,  med en närmast perfekt man och två små barn. Förutom humor lyckas romanen koppla samman världen. Katriina åker till Manila för att värva sjukpersonal till Finland. Men i Filippinerna är man orolig, eftersom lönerna det lönar sig även för läkare att bli sjuksköterskor i Finland. Eva som går på konstskola i London, inleder en relation med en excentrisk och galen lärare, delar lägenhet med en kvinna som jobbar på börsen och hänger med en kille som tillhör occupy-rörelsen.

Utan minsta svårighet flätar Teir samman en hel värld och det är roligt. Jag känner visst hopp. Även om det finns stora orättvisor i världen blir det alltmer svårt att blunda för. Men framförallt är det som sagt var väldigt roligt. Bara läs.